Nu har det gått lång tid sen det senaste blogginlägget igen.
  Men det finns en orsak till att jag saknar ord....

  I slutet av Oktober åkte mormor in akut med ambulans. Vi trodde/hoppades att det inte skulle vara så allvarligt som det verkade, men två dagar senare sa läkarna att det inte fanns mer att göra och vi kunde bara vänta på att det värsta skulle hända.
  Så vände allt! Mormor vaknade till igen, ville ha sitt eget te (det på sjukhuset var inte gott) och hon blev sig själv igen.
  Vi gjorde framsteg, tränade med sjukgymnasten och planerade för att åka hem....
  Men då kom nästa vändning!

  Plötsligt blev allt sämre, hjärtat orkade inte på samma sätt och långsamt-långsamt började mormor tyna bort från oss....
  Vi kämpade, vi slet, vi vakade, och bodde på sjukhuset i över två veckor. Och samtidigt skulle allt fungera på gården, takplasten på tunnlarna skulle ner och vattnet gick så klart sönder när det var som kallast!
  Och den 28:e November förlorade vi henne <3

  Mormor var mitt dagis när jag var liten. Hon lärde mig att steka plättar, att älska gamla filmer, och hon kunde prata om allt. Precis allt!
  Trots att hela processen tog en månad så var jag inte beredd. Jag ÄR INTE beredd! Jag anade inte att det skulle bli så tomt, så hemskt, så tråkigt. Livet är mycket tråkigare utan mormors kommentarer, åsikter och diskussioner. Och att spela frågesport utan mormor blir sig aldrig mer likt - vem ska nu ropa ut alla svaren, även när det inte är hennes tur!?!

  Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förstå vad som har hänt; att åka till mormor och morfar har plötsligt blivit "åka till morfar", i min mobil ligger hennes nummer bland mina favoriter och jag kan inte ringa upp, men framför allt - hon kan inte ringa mig längre!

  Vi saknar dig så mycket mormor!! Älskar dig <3

//Annika 

  Vi brukar alltid kalla Muddy för Hallonhunden.
  Men vi började odla hallon redan 6 år innan hon föddes, och då hade vi en annan hund. Den första Hallonhunden.

  Det här är Raja, mamma och pappas första gemensamma hund, och min och Eriks bästa vän från dag ett! 
  1997 hämtade vi hem den lilla gula labradorvalpen, och under drygt 13 år var hon en av oss. 

  Hon var med på semestrar. Sov i min säng. Tröstade när vi var ledsna. Fick valpar(väldigt oplanerat tack vare grannens hund).
  Och hon var med när vi planterade de första hallonen. Gick runt bland raderna, kikade på vad vi gjorde och provsmakade den första skörden. 
  Det var hon som var Hallonhunden då, även om hon oftast smaskade på päron eller krusbär från trädgården.

  2010 hände det som inte fick hända - akut livmoderinflammation med kraftiga blödningar. Vi tvingades inse att hon var så pass gammal att hon troligen inte skulle överleva en operation och vi fick ta det värsta beslutet.

  Idag är det 8 år sedan vi miste henne. 8 år sedan vi förlorade vår bästa vän. Och även om jag inte tänker på henne varje dag längre, så finns hon ändå alltid med mig. Framför allt tack vare Muddy.
  För Muddy är inte bara den nya Hallonhunden. Hon kommer även från samma kennel som Raja och är hennes systers-barn-barns-barn.

  Så ibland känns det inte som att vi har en "ny" Hallonhund. Snarare som att Raja uppgraderades till Muddy, att en liten del av henne finns där inne.
  Och det måste ju vara den bästa kombinationen!

//Annika

  Det är verkligen något speciellt med bullar. Kanel, vanilj, sylt, fyllda, släta, gifflar, snodda, rullade.... listan kan bli oändlig!
  Idag är det visserligen Kanelbullens Dag, men för oss är det ju hallon som gäller. Så vi har frossat i Hallonbullar till fikat!
  Och ska jag vara helt ärlig.... de är mina favoriter :D

//Annika

  Att få en paus ibland är guld värt! Men att kunna kombinera jobb och paus på samma gång är ännu bättre :)
  I flera veckor har jag åkt till Stockholm i vår nyköpta kylbil. Anledningen? Kocken Paul Svensson ville ha våra hallon till restaurangen på Fotografiska!!
  Att leverera till Stockholm har varit en dröm för oss länge och nu har den äntligen besannats!
  Men det är klart att det är tufft att ligga på vägen nästan en hel dag. Visserligen älskar jag att köra bil, men till slut blir det ganska tråkigt. Så igår hakade mamma på och vi passade på att äta på restaurangen.
  Åh, jösses, hur ska man beskriva maten?! Att säga att den var fantastisk räcker inte till. Om ni åker till Stockholm - besök Fotografiska!! Har ni riktig tur kanske ni får våra hallon till dessert ;)

//Annika

P.S. Utställningarna var självklart både inspirerande och vackra, vi rekommenderar dem också!
 

  Jag har verkligen försummat den här bloggen. Det erkänner jag högt och tydligt. Herregud, det har ju gått drygt 2 år(!) sedan det senaste inlägget.
  Men det är just det som är så konstigt - för hur kan jag försumma bloggen, när jag älskar att skriva!?!
  För det är verkligen en av mina stora passioner. Jag älskar att skriva, "klottra", skissa, sätta på pränt - papper och penna är mina viktigaste ägodelar. Ja, faktiskt viktigare än min mobiltelefon eller dator - ett tecken på att jag är äldre än jag kanske ser ut att vara... ;)
  I min dator finns utkast på noveller, pjäser och böcker. I de hundratals block som fyller mitt hem finns olika idéer, uppslag, citat och viktigast av allt: min roman! När mamma hjälpte mig att städa ur mitt hus sprang jag runt som en hönsmamma för att se till så "Boken" kom med och hamnade i rätt låda. Den existerar visserligen än så länge bara som spridda kapitel i mina block, och i mitt huvud, men en dag ska den tryckas på riktigt. Det vet jag.
  Men tills dess ska jag verkligen göra allt jag kan för att lägga tid på bloggen; skriva om gården, hallonen, men också om vad som händer mig och familjen.
  Det borde inte vara så svårt att ta mig tid att skriva här.
  Jag älskar ju att skriva!

//Annika