Det finns många olika sorters impulsköp; Godis, choklad, kläder, skor, smycken, tidningar, skraplotter – listan är oändlig!
  Men för mig är det lite annorlunda. Jag impulsköper djur!

  Nej, jag är inte helt oförberedd när jag hämtar dem. Men det brukar vara så att jag köper dem – via mejl – och sedan slås av tanken: ”Hm, var ska jag ha dem?”.

  Getterna var en chock för hela familjen (även mig). Från att googla ”getter till salu” bara för skojs skull, till att ha bestämt tid för att hämta dem, tog mindre än en vecka. Tur att vi hade boxar i lagården!
  För getterna är ett köp jag aldrig kommer ångra. De är mina älsklingar – och vad vore vi utan våra levande farthinder?!

  Hönsen är det senaste köpet – som dessutom krävde en bilresa till Vetlanda!
  De var inte ett rent impulsköp, vi har pratat om höns i flera år. Men när jag nu hittade den perfekta flocken så var faktiskt inte hönshuset i ordning.
  Nåja, lite snickrande har ingen dött av och nu kluckar de glatt bland sittpinnar och reden.

  Som sagt; det har blivit en del impulsköp genom åren, och fler kommer det sannerligen att bli. Jag kan inte chocka familjen längre – de har redan upplevt allt! ;)

/Annika

  Självplocket i lördags kommer jag att minnas länge – om jag någonsin kommer kunna glömma det!

  Vi upptäckte några dagar innan att vi hade brist på folk som kunde jobba. Jag och mamma är självskrivna på alla självplock, men sen blev det knepigare.
  Pappa skulle till jobbet den dagen, tjejerna som annars brukar jobba i självplocket kunde alla andra dagar utom just den här lördagen och med en lillebror som precis har flyttat cirka 50 mil för studier kände vi att vi hade en smärre kris på halsen.

  Lösning: Vi panik-sms:ar alla vi kan komma på!

  Tillslut hade vi två killar bland sommarjobbarna som kunde hjälpa oss – Yes! – och vi fortsatte planera i godan ro. Fyra personer som jobbar i självplocket är det ultimata.
  Skönt att allt löste sig!

  Dagen innan fick vi ett sms av den ena: ”Har slagit knäet ur led, kan inte jobba.”.
  Ja, ja, tänkte vi. Vi blir ändå tre som jobbar. Tre är bra. Tre funkar.

  Lördag morgon, en timma innan vi öppnar, kommer jag på att min mobil är avstängd. Jag slår snabbt på den och det tar två sekunder innan det plingar in ett sms: ”Har spytt halva natten, kan inte jobba idag.”.
  Jag svarar; ”Krya på dig!”, som i en dimma. Tänker på alla som har ringt och frågat om självplock – mamma pratar redan för fullt med dem i en annan telefon – och inser plötsligt att vi bara kommer att vara två som jobbar. Två som ska sköta invägning, utvägning och visa ut alla till de olika raderna.
  Två plus två blev tydligen bara två.

  Efter några minuter samlade vi oss, gick igenom allt en extra gång och sedan var det dags att åka ut.
  När jag öppnade grindarna stod det 18 bilar utanför och sedan kom de i en jämn ström under de kommande tre timmarna. Mamma stod i invägningen och jag sprang fram och tillbaka mellan raderna innan det var dags att ställa sig i kassan.
  Antal besökare: drygt 150 stycken!

  Nu i efterhand så vet vi – DET GICK! Vi klarade det på två personer och alla var väldigt förstående.
  Tack för att ni insåg att det tar lite längre tid när man bara är två. Vi skulle aldrig ha klarat det utan er!

  Nu håller vi på och förbereda inför morgondagens självplock. Allt är lugnt. Vi kommer vara fyra som jobbar.
  Hoppas jag…!

/Annika

 - Vad arbetar du med?
- Jag är bonde.
- Oj!
Varje gång jag får frågan om vad jag jobbar med så ser alla lika förvånade ut när jag berättar att jag är bonde; ”Bonde? Du? Det trodde jag inte!”, och sen skrattar de lite.

 Visst är jag bonde – stolt ekobonde dessutom! Uppvuxen med köttdjur, har kört traktor sedan jag var liten och nu fast anställd på gården sedan hösten 2012. Mina framtidsplaner har alltid utgått från gården på olika sätt.  Mina käraste ägodelar är kängorna och arbetsjackan med alla fickor, och doften av koskit får mig att minnas när jag mockade i lagården som sexåring.
 Vissa dagar är jag lerig upp till midjan för att jag har jagat får eller getter som inte vill följa med. Eller så står jag ute i hallonlandet och mina händer blir mer och mer rödrosa. Äta får jag ofta göra stående och när jag till slut tar kväll är sängen min bästa vän.

  Men om du träffar mig utanför gården skulle du nog inte kunna gissa mitt yrke!

 Jag byter om när jag ska in till stan och handla. På ICA går jag runt i piratbyxor och ballerinaskor om vädret tillåter. Jag tar en fika och kan säga ”En latte macchiato, tack!” utan att staka mig.
 Ingen tror att jag började dagen med att mata getter.
 Jag sveper in på dansskolan klädd i fluffig underkjol och högklackade skor. Håret i en stram knut och smyckena glittrar på fingrar och i öron.
 Ingen kan ana att jag tidigare på dagen har stått i hallonlandet hela eftermiddagen; hållit ordning på ungdomarna, paketerat och sedan staplat alla askar i kyl och frys innan jag kunde byta om och åka.

  På möten gillar jag att provocera med min klädsel – även bland bönder!
När vi var på årsstämma i två dagar började jag med tajta brallor i skinnimitation och bandana i pannan. Till kvällens festmiddag ändrade jag stil totalt och svepte in i en fluffigt, flickig kjol i 50-talsstil och blomma i håret. Resan avslutades dagen därpå med sammetsbyxor och hängslen i äkta swinganda – om jag haft tid skulle jag dansat charleston i korridorerna!
 Bönderna visste först inte riktigt hur de skulle behandla mig (Hörde jag verkligen hemma i det här sällskapet?), men när jag väl öppnade munnen och la in mina åsikter i diskussionerna insåg de direkt att jag faktiskt var bonde. Men en annorlunda sådan!

 Jag vet att jag är annorlunda i bondevärlden. Att jag är tjej gav mig den stämpeln automatiskt. Men jag vägrar också att ändra mig!
 Bara för att jag ska åka in och hämta delar till traktorn så behöver inte jag ha på mig snickarbyxor och vara oljig upp på armarna. När det är lugnt i hallonlandet kan jag träna min dans utanför tunnlarna utan att det ser konstigt ut. Jag kan få vara alla delar av mig själv utan att någon ska tycka att det är fel!

 När jag ska jobba så kan jag lova att ni ser det på mig: Kängorna, jeansen och ekobonde-tröjan är på, nycklar och pärmar är iordning och mitt hår är flätat på det sätt som jag alltid har det när jag jobbar. Jobbflätan: utan den – inget jobb!

 Som bonde vet jag att jag alltid kommer att få svara på frågor och utsättas för många olika åsikter, och som annorlunda bonde kommer det säkert att bli ännu fler. Men kom an bara! Ställ era frågor. Tyck att jag är annorlunda som lever mitt liv på mitt sätt. Jag kan ändå inte vara någon annan än den jag är.
 För jag är jag!
 En annorlunda bonde!

/Annika