Vid nyår lovade vi att det skulle ske förändringar i hallonlandet i år. Nu är det dags att avslöja dem:
Vi kommer SLUTA med SJÄLVPLOCKET!

När vi hållit stängt har vi sett över vår odling och kommit fram till att vi inte kan fortsätta sälja hallon via självplock.
Både av ekonomiska orsaker; vi har knappt gått runt de senaste åren, men också för vår hälsas skull.
Självplocket har tärt på oss både fysiskt och psykiskt. Annika har gått in i väggen och sjukskrivits ett flertal gånger under årens lopp, och tyvärr utsatts för ett stort antal påhopp från vissa kunder i självplocket.
Det är Annika som ska ta över, men vem vill ta över en produktion som har börjat skada?

Vi vill känna glädje i vår odling, därför måste vi börja lyssna på våra egna tankar och idéer!
Det betyder att vi kommer minska hallonmängden till cirka en tredjedel. En lagom mängd som gör att vi kan börja experimentera med andra grödor också.

I fortsättningen kommer hallonen att plockas och säljas på beställning.
Nu ska vi börja leka med området, låta fantasin flöda och sikta mot nya höjder. Det kommer bli annorlunda - men vi lovar, det kommer bli bra 

Förändringens vindar blåser över hallonlandet....
Snart ringer vi ut 2020 - detta konstiga, galna och frustrerande år - och får gå in i 2021.
Nytt år, nya möjligheter - det är vårt nyårslöfte i år
För 2021 är ett nytt år, med nya möjligheter och det kommer fyllas av förändringar - både stora och små!
Till nästa nyår kommer hallonlandet se annorlunda ut, kännas annorlunda, vara annorlunda - och vi längtar efter att genomföra den resan.
Gott Nytt År till er alla!
Vi lovar - info om våra hemliga förändringar kommer med tiden ;)

Viktig information om säsongen 2020!
 
Som vi tidigare meddelat påverkas vi rejält av Covid-19. Och efter mycket funderande på olika lösningar måste vi tyvärr meddela att Säsongen 2020 är INSTÄLLD!
 
Det känns fruktansvärt tråkigt, men vi har inga alternativ. Pga högrisker i familjen sitter vi i total-karantän, vi kan inte träffa andra människor och kan inte lämna gården. Just nu lever vi efter devisen: ”Om vi inte kan få det hemkört så vill vi inte ha det”.
 
Vissa av er kanske tycker att vi inte kan veta hur det blir i höst – det kanske har lugnat sig när hallonen mognar? – och självklart hoppas vi att smitto-läget ska ändras. MEN, vi kan inte ta in någon arbetskraft när vi sitter i karantän, och vi kan inte hålla igång hela hallonodlingen själva.
 
Vårt mål med hallonen i år kommer vara att hålla dem vid liv. De kommer vattnas, men kapas med jämna mellanrum.
Istället kommer vi försöka se det här året som en nystart, för i år är det 15 år sedan vi planterade våra första hallonplantor (Jubileum!).
Och nu ska vi se över våra odlingar: Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vill vi odla något mer? Vad vill vi ändra?
 
2020 kommer att bli ett förändringens år.
Ett år då vi hittar oss själva, vår passion och glädje igen. För ärligt talat, det har varit ganska tungt i några år.
Vi kommer inte ge upp – vi kämpar på! – men vi får vänta till 2021 innan vi ses annat än på facebook/hemsidan.
 
Ta hand om er!
/Vi på Källstorps EKO-Bär

  Det finns inget mer fantastiskt än att ha ett älskat husdjur! Och inget värre än ögonblicket då man förlorar det....
  Igår gick vår älskade katt Kasper över regnbågsbron, 18 år och 8 månader gammal, och saknaden är enorm <3
  Han fick ett långt liv som härskare på gården, han var alla råttors skräck. Och han har funnits med i nästan hela mitt och Eriks liv, jag skulle fylla 11 när vi hämtade honom, Erik hade precis fyllt 7.
  Att inte ha katt.... det kan inte stämma, vi har ju "alltid" haft katt!
  Han var en sån liten kattunge, rymdes i handen när vi hämtade hem honom. Men sedan växte han upp till en stor och ståtlig kattkille, till och med veterinären var imponerad när han såg honom.

  Som kattunge ställde han upp på alla lekar, hängde med oss ungar och blev ompysslad av vår gamla hund Raja. Men sen blev han den stora, starka "ensamvargen" som vi minns honom bäst som. Med ena fläcken formad som ett hjärta - han var kärlek <3
  Kel och mys skulle vara på hans villkor och initiativ, maten varieras så han inte blev uttråkad. På vintern låg han och lurpassade på småfåglarna under fågelbordet, då kom den vita pälsen äntligen till pass!
  När vi hämtade hem Muddy var han tuff i början, förklarade att det var han som bestämde. Och hon förstod att eftersom Kasper var en katt, så måste hon också vara det.... han lärde henne både att spinna och kloa :) 
  Vi säger fortfarande Godnatt på kvällen när vi lämnar köket, som vi alltid gjort, och det kommer bli svårt att inte handla kattmat i fortsättningen.
  Men vi vet att han har det bra nu och slipper vara gammal och trött. Kan ge sig ut på upptäcktsfärd, bestämma själv. Och självklart ligger han hos Raja igen, omgiven av blommor, och njuter av solen!

//Annika

Det har tagit några dagar att bearbeta, sörja och verkligen förstå - att det som inte får hända, faktiskt har hänt.... 

Vårt frysrum har gått sönder. Vi vet inte hur, men strömmen försvann och det slog även ut larmet, så på morgonen hade temperaturen stigit till +15° och alla hallon var förstörda.
Nu har vi fått tillbaka strömmen till frysen igen, men katastrofen är ett faktum!
Vi har tvingats tömma alla askar och köra ut hallonen i skogen. Med gråten i halsen och känslan av att alla planer har förändrats.

Det enda positiva är att vi hade lagt över lite hallon i en annan frys, så vi kan koka saft till säsongstarten i Augusti.
Men öppna gårdsbutik i vår finns inte längre på kartan - utan hallon, inga produkter att sälja.

Vi försöker smälta vad som har hänt, men det är svårt. Tanken på att inte ha hallon i frysen känns galen.
Men vi kommer igen. Och vi vet att det blir nya hallon till hösten igen!

  Min rygg har länge småbråkat med mig; ischias med mera, men jag har "peppar-peppar" sluppit undan ryggskott. Ända tills i onsdags....!

  Jag skulle bara ut till getterna i lagården. Sen skulle jag och pappa iväg på Ekologiska Lantbrukarnas Höstmöte i Vänersborg. 
  Bara sträcka ut handen åt sidan efter äpplen åt dem.
  PANG!
  Förstod först inte vad som hade hänt. Det hade smällt till lite i ryggslutet - kändes inte så farligt, så jag började gå mot getterna. Inser ganska snart att jag knappt kan gå. Kan inte böja mig framåt, bakåt eller åt sidan. Skriker till när jag sträcker ut armen mot getgrinden. 
  Handen glider mot fickan - NEJ, säg inte att mobilen ligger inne på laddning! Överväger starkt att stå kvar hos getterna tills någon saknar mig och de kommer för att hämta mig. Men det tar för lång tid, vill bara in.
  Börjar långsamt ta mig ut ur lagården och vandrar upp mot huset. Eller, vandrar är väl fel ord, hasande myrsteg är nog ett bättre alternativ. Kvidande och med ryggen i en konstig vinkel. Det har aldrig tagit så lång tid att gå 100 meter.
  Som tur är kommer mamma ut när jag närmar mig. Hon hjälper mig in (jag måste ju nästan lyftas uppför trappstegen) och pappa får dra av mig kängorna.
  Efter ännu ett antal minuter kan jag typ sätta mig på en stol, med värme mot ryggslutet och sammanbitna tänder. Att åka någonstans är helt otänkbart.

  Pappa åkte själv till Vänersborg, mamma hjälpte mig till sängen och sen var det dags för viloläge. Muddy har inget emot mitt ryggskott (finns ju inget bättre än att ta en tupplur), bortsett från att jag inte kan böja mig för att ge henne mat.
  Bästa kompisen just nu är en påse med frusna ärtor - denna gudagåva som får smärtan att släppa i ryggen! Visserligen hjälper den inte mot frustrationen av att inte kunna göra något, men jag tar vad jag får.

  Men.... vi skulle ju öppna gårdsbutiken i December, jag skulle koka mängder med saft och sylt, och andra spännade planer....
  Istället blev det ryggläge, vila och absolut INGA TUNGA LYFT! Skit också, jag som var så peppad på att komma igång.
  Men det var kanske meningen att jag skulle vila ett tag istället, återhämta mig ordentligt för en gångs skull. Och lyssna på Muddy som snarkar bredvid mig!

//Annika

  Jag har redan börjat fundera på hur jag ska lägga upp melonodlingen nästa år: ska jag lägga till någon mer sort, borde jag så dem tidigare, kan jag komma på fler recept med meloner....?
  Men jag kan hur som helst vara helt säker på en sak - det blir vattenmeloner även nästa år!
  För vem vill vara utan mina schyssta meloner?! ;)

//Annika