Bloggen

Välkommen till bloggen! 
Här ska vi försöka berätta om vad som händer i odlingen, men också i våra "vanliga" liv, roliga kommentarer, lägga upp bilder m.m. så ofta vi bara hinner. 
Trevlig läsning :)

Lycklig hund!

Förändringens vindar blåser över hallonlandet....
Snart ringer vi ut 2020 - detta konstiga, galna och frustrerande år - och får gå in i 2021.
Nytt år, nya möjligheter - det är vårt nyårslöfte i år
För 2021 är ett nytt år, med nya möjligheter och det kommer fyllas av förändringar - både stora och små!
Till nästa nyår kommer hallonlandet se annorlunda ut, kännas annorlunda, vara annorlunda - och vi längtar efter att genomföra den resan.
Gott Nytt År till er alla!
Vi lovar - info om våra hemliga förändringar kommer med tiden ;)

Läs hela inlägget »

  Jag trodde att jag skulle blogga mängder under året. Beskriva detta förunderliga år och hur vi lever i vår isolering.
  Istället låg allt vårt fokus på kamp och slutligen sorg....

  Vi har förlorat morfar.

  Mitt i en brinnande pandemi. Mitt i en isolering då vi inte kan träffa andra människor överhuvudtaget. Då måste vi plötsligt kämpa mer än någonsin.

  Strax efter Midsommar blir det plötsligt något konstigt med morfar. Han som är världens starkaste, nyss fyllda 98 och både bor hemma och lagar all mat.
  Från en dag till en annan blir han trött, så fruktansvärt trött. Ambulans kommer ut, prover tas och de konstaterar att han har bättre värden än en 25-åring och han behöver inte åka in. Både han och vi är glada att han får vara hemma!
  Men nu börjar vi bo hos honom, lagar mat, någon är alltid där. Muddy ligger klistrad vid hans fötter, inget får hända med hennes morfar!
  Vi märker att något inte är som förut, tröttheten är ofta där. Vi har ambulans ute igen, när de kommer mår morfar alltid bättre men de är glada att vi ringde. För man tar inte risker med en 98-åring.

  Från slutet av Juni till första dagarna i September sliter vi. Vi hoppas, kämpar, försöker, gråter, skrattar och gör allt vi kan för morfar. Hallon är det sista vi tänker på. 
  De sista dagarna sitter vi hos honom dygnet runt. Och den 4:e September förlorade vi honom <3

  Det var morfar och jag. Det har det alltid varit. Han har lärt mig allt om naturen, djuren och vi har pratat så mycket. Alla hans historier, diskutera nyheter och lösa problem. För han kunde allt!  Och varje morgon skickade han ett sms till mig för att höra hur jag mådde och vad jag skulle syssla med. 

  Visserligen tog processen hela sommaren och på ett plan var vi nog förberedda på det värsta, men hur kan man egentligen någonsin vara förberedd på att förlora någon man älskar?!
  Jag känner en sådan tomhet efter morfar, bedövande tomhet, och den gör saknaden efter mormor så oändligt mycket större.

  Lucia var min och morfars högtid. Varje år när vi drack lusse-kaffe berättade han om när jag var liten och ville att vi skulle lussa, mitt i sommaren. Och sen gick vi där, han i strut av tidningspapper och jag med händerna i position, runt-runt i huset med mormor som publik.
  Det är fortfarande mitt bästa Lucia-minne!

  Du fattas oss, morfar! Älskar dig <3

//Annika

Läs hela inlägget »

Viktig information om säsongen 2020!
 
Som vi tidigare meddelat påverkas vi rejält av Covid-19. Och efter mycket funderande på olika lösningar måste vi tyvärr meddela att Säsongen 2020 är INSTÄLLD!
 
Det känns fruktansvärt tråkigt, men vi har inga alternativ. Pga högrisker i familjen sitter vi i total-karantän, vi kan inte träffa andra människor och kan inte lämna gården. Just nu lever vi efter devisen: ”Om vi inte kan få det hemkört så vill vi inte ha det”.
 
Vissa av er kanske tycker att vi inte kan veta hur det blir i höst – det kanske har lugnat sig när hallonen mognar? – och självklart hoppas vi att smitto-läget ska ändras. MEN, vi kan inte ta in någon arbetskraft när vi sitter i karantän, och vi kan inte hålla igång hela hallonodlingen själva.
 
Vårt mål med hallonen i år kommer vara att hålla dem vid liv. De kommer vattnas, men kapas med jämna mellanrum.
Istället kommer vi försöka se det här året som en nystart, för i år är det 15 år sedan vi planterade våra första hallonplantor (Jubileum!).
Och nu ska vi se över våra odlingar: Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vill vi odla något mer? Vad vill vi ändra?
 
2020 kommer att bli ett förändringens år.
Ett år då vi hittar oss själva, vår passion och glädje igen. För ärligt talat, det har varit ganska tungt i några år.
Vi kommer inte ge upp – vi kämpar på! – men vi får vänta till 2021 innan vi ses annat än på facebook/hemsidan.
 
Ta hand om er!
/Vi på Källstorps EKO-Bär

Läs hela inlägget »

  Det finns inget mer fantastiskt än att ha ett älskat husdjur! Och inget värre än ögonblicket då man förlorar det....
  Igår gick vår älskade katt Kasper över regnbågsbron, 18 år och 8 månader gammal, och saknaden är enorm <3
  Han fick ett långt liv som härskare på gården, han var alla råttors skräck. Och han har funnits med i nästan hela mitt och Eriks liv, jag skulle fylla 11 när vi hämtade honom, Erik hade precis fyllt 7.
  Att inte ha katt.... det kan inte stämma, vi har ju "alltid" haft katt!
  Han var en sån liten kattunge, rymdes i handen när vi hämtade hem honom. Men sedan växte han upp till en stor och ståtlig kattkille, till och med veterinären var imponerad när han såg honom.

  Som kattunge ställde han upp på alla lekar, hängde med oss ungar och blev ompysslad av vår gamla hund Raja. Men sen blev han den stora, starka "ensamvargen" som vi minns honom bäst som. Med ena fläcken formad som ett hjärta - han var kärlek <3
  Kel och mys skulle vara på hans villkor och initiativ, maten varieras så han inte blev uttråkad. På vintern låg han och lurpassade på småfåglarna under fågelbordet, då kom den vita pälsen äntligen till pass!
  När vi hämtade hem Muddy var han tuff i början, förklarade att det var han som bestämde. Och hon förstod att eftersom Kasper var en katt, så måste hon också vara det.... han lärde henne både att spinna och kloa :) 
  Vi säger fortfarande Godnatt på kvällen när vi lämnar köket, som vi alltid gjort, och det kommer bli svårt att inte handla kattmat i fortsättningen.
  Men vi vet att han har det bra nu och slipper vara gammal och trött. Kan ge sig ut på upptäcktsfärd, bestämma själv. Och självklart ligger han hos Raja igen, omgiven av blommor, och njuter av solen!

//Annika

Läs hela inlägget »

  Corona-viruset påverkar alla, vi är inget undantag. Just nu sitter vi i egen-karantän pga riskgrupper i familjen.
  Men även vårt företag och odlingar påverkas, framförallt av den stora osäkerheten om hur läget kommer utvecklas under året.
  Det får oss att fundera, planera och klura på nya idéer för hallonen, odling m.m.
  I nuläget vet vi inte vad som ska hända. Men att det kommer bli förändringar - både stora som små - det kan vi säga säkert redan nu.
  2020 kommer att bli ett annorlunda år. Men på vilket sätt.... ja, det får tiden utvisa.

Läs hela inlägget »

Det har tagit några dagar att bearbeta, sörja och verkligen förstå - att det som inte får hända, faktiskt har hänt.... 

Vårt frysrum har gått sönder. Vi vet inte hur, men strömmen försvann och det slog även ut larmet, så på morgonen hade temperaturen stigit till +15° och alla hallon var förstörda.
Nu har vi fått tillbaka strömmen till frysen igen, men katastrofen är ett faktum!
Vi har tvingats tömma alla askar och köra ut hallonen i skogen. Med gråten i halsen och känslan av att alla planer har förändrats.


Det enda positiva är att vi hade lagt över lite hallon i en annan frys, så vi kan koka saft till säsongstarten i Augusti.
Men öppna gårdsbutik i vår finns inte längre på kartan - utan hallon, inga produkter att sälja.


Vi försöker smälta vad som har hänt, men det är svårt. Tanken på att inte ha hallon i frysen känns galen.
Men vi kommer igen. Och vi vet att det blir nya hallon till hösten igen!

Läs hela inlägget »

  Min rygg har länge småbråkat med mig; ischias med mera, men jag har "peppar-peppar" sluppit undan ryggskott. Ända tills i onsdags....!

  Jag skulle bara ut till getterna i lagården. Sen skulle jag och pappa iväg på Ekologiska Lantbrukarnas Höstmöte i Vänersborg. 
  Bara sträcka ut handen åt sidan efter äpplen åt dem.
  PANG!
  Förstod först inte vad som hade hänt. Det hade smällt till lite i ryggslutet - kändes inte så farligt, så jag började gå mot getterna. Inser ganska snart att jag knappt kan gå. Kan inte böja mig framåt, bakåt eller åt sidan. Skriker till när jag sträcker ut armen mot getgrinden. 
  Handen glider mot fickan - NEJ, säg inte att mobilen ligger inne på laddning! Överväger starkt att stå kvar hos getterna tills någon saknar mig och de kommer för att hämta mig. Men det tar för lång tid, vill bara in.
  Börjar långsamt ta mig ut ur lagården och vandrar upp mot huset. Eller, vandrar är väl fel ord, hasande myrsteg är nog ett bättre alternativ. Kvidande och med ryggen i en konstig vinkel. Det har aldrig tagit så lång tid att gå 100 meter.
  Som tur är kommer mamma ut när jag närmar mig. Hon hjälper mig in (jag måste ju nästan lyftas uppför trappstegen) och pappa får dra av mig kängorna.
  Efter ännu ett antal minuter kan jag typ sätta mig på en stol, med värme mot ryggslutet och sammanbitna tänder. Att åka någonstans är helt otänkbart.

  Pappa åkte själv till Vänersborg, mamma hjälpte mig till sängen och sen var det dags för viloläge. Muddy har inget emot mitt ryggskott (finns ju inget bättre än att ta en tupplur), bortsett från att jag inte kan böja mig för att ge henne mat.
  Bästa kompisen just nu är en påse med frusna ärtor - denna gudagåva som får smärtan att släppa i ryggen! Visserligen hjälper den inte mot frustrationen av att inte kunna göra något, men jag tar vad jag får.

  Men.... vi skulle ju öppna gårdsbutiken i December, jag skulle koka mängder med saft och sylt, och andra spännade planer....
  Istället blev det ryggläge, vila och absolut INGA TUNGA LYFT! Skit också, jag som var så peppad på att komma igång.
  Men det var kanske meningen att jag skulle vila ett tag istället, återhämta mig ordentligt för en gångs skull. Och lyssna på Muddy som snarkar bredvid mig!

//Annika

Muddy "sympati-vilar" med mig!
Muddy "sympati-vilar" med mig!
Läs hela inlägget »

  Allt började med att jag frågade våra ungdomar förra året om de kunde komma på några roliga grödor att provodla och Maja sa: "Min kompis odlar vattenmeloner i sitt växthus, det kanske skulle funka!".
  Det där fröet hon sådde började växa i mig och jag letade information hela vintern om det skulle vara möjligt.... och det ser vi nu att det var!

 

 Jag hittade ekologiska fröer och började dra upp plantor. De växte på bra och planterades ut. Men sen mådde de inget vidare och vi trodde ett tag att alla skulle dö. Det hade blivit alldeles för varmt i tunneln och plantorna torkade.
  Men vi fortsatte vattna och hoppas på det bästa, och plötsligt insåg vi att hälften av plantorna fortfarande levde och ville ha gödsel. 

  Sen kom blommorna! 
  Jag visste inte om bin och humlor skulle fatta att det fanns nektar även i de här blommorna, och inte bara inne hos hallonen, så jag hjälpte till med pollineringen i en vecka ungefär.
  Meloner har både honblommor och hanblommor, och under "honan" sitter fruktknölen som ska bli melonen. Med hjälp av en liten pensel flyttade jag sen runt pollen mellan de olika blommorna och plantorna.
  För en melon blir sötare ju mer den blir pollinerad!

  Sen började väntan!
  Och vi väntade, och väntade, och väntade. Hoppades och bad att de skulle börja växa och mogna. Vid ett tillfälle trodde vi att de var klara och skar lyckliga upp en - och den var kritvit inuti.... totalt omogen, men hönsen tyckte den var god.

  Men till slut var de mogna och vi kunde äntligen prova en. Wow! De gav verkligen skäl för namnet "Sugar Baby" :)
  Under September jobbade jag hårt på att lära mig att se, känna och höra när de är riktigt mogna och jag tror nog att jag fick till det i slutändan.
  När sedan chansen för frost kom var det dags att skörda och nog blev det lite meloner alltid. Perfekta att sälja i årets sista mini-gårdsbutik i hallonlandet, och för oss att frossa i tillsammans med hallon.

  Jag har redan börjat fundera på hur jag ska lägga upp melonodlingen nästa år: ska jag lägga till någon mer sort, borde jag så dem tidigare, kan jag komma på fler recept med meloner....?
  Men jag kan hur som helst vara helt säker på en sak - det blir vattenmeloner även nästa år!
  För vem vill vara utan mina schyssta meloner?! ;)

//Annika

Läs hela inlägget »

  Att julbaka i September är speciellt, men väldigt mysigt!
  Att blanda klassiska recept, med recept som är klassiska i vår familj. Som mormors vita bockar.
  För mig är bockarna en typisk "mormor-kaka" som hon gjorde varje jul, och mamma brukade baka till mina födelsedagskalas i början på December. Då skrev hon namnen på alla gäster på bockarna, med en tandpetare doppad i grön karamellfärg.
  När jag bakade ut lussekatterna fick jag minnesbilder från när jag är 5 år och bakar tillsammans med mamma och mormor, ståendes på en pall vid köksbänken. Minnet blev så starkt och doften av saffran fick mig att le och nynna på julsånger.... :)

  Jag avslutade med pepparkaksbak och då kom mormor till mig igen!
  Genom att använda hennes speciella verktyg som "rullar" ut kakorna gick det snabbt och lätt att stansa ut alla hjärtan. Och jag fick känna det som att jag bakade med mormor precis som förr <3

God Jul (drygt 100 dagar i förtid)
//Annika

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Susanne » Nytt år, nya möjligheter:  ”Hej! Kommer ni ha öppet för självplock i år, dvs 2021? Varma och förhoppningsful..”

  • CIA och Petet » Inför säsongen 2020:  ”Hej! Som vi har längtat efter era fantastisk hallon, som ju är nästan det enda s..”

  • Gunilla Buder » Inför säsongen 2020:  ”Tråkigt men i dessa tider får man " gilla läget ". Hoppas ni får ha hälsan i beh”

  • Helen Ljung » Inför säsongen 2020:  ”Oooh!!! Ni är fantastiska,underbara, starka medmänniskor. Tack för att ni finns...”

  • Aulikki » Inför säsongen 2020:  ”Hej! Jag håller tummarna för att ni vill, orkar och kan öppna nästa år! Ta hand ..”

Arkiv

Etiketter