Tomhet, bara tomhet....

  Jag trodde att jag skulle blogga mängder under året. Beskriva detta förunderliga år och hur vi lever i vår isolering.
  Istället låg allt vårt fokus på kamp och slutligen sorg....

  Vi har förlorat morfar.

  Mitt i en brinnande pandemi. Mitt i en isolering då vi inte kan träffa andra människor överhuvudtaget. Då måste vi plötsligt kämpa mer än någonsin.

  Strax efter Midsommar blir det plötsligt något konstigt med morfar. Han som är världens starkaste, nyss fyllda 98 och både bor hemma och lagar all mat.
  Från en dag till en annan blir han trött, så fruktansvärt trött. Ambulans kommer ut, prover tas och de konstaterar att han har bättre värden än en 25-åring och han behöver inte åka in. Både han och vi är glada att han får vara hemma!
  Men nu börjar vi bo hos honom, lagar mat, någon är alltid där. Muddy ligger klistrad vid hans fötter, inget får hända med hennes morfar!
  Vi märker att något inte är som förut, tröttheten är ofta där. Vi har ambulans ute igen, när de kommer mår morfar alltid bättre men de är glada att vi ringde. För man tar inte risker med en 98-åring.

  Från slutet av Juni till första dagarna i September sliter vi. Vi hoppas, kämpar, försöker, gråter, skrattar och gör allt vi kan för morfar. Hallon är det sista vi tänker på. 
  De sista dagarna sitter vi hos honom dygnet runt. Och den 4:e September förlorade vi honom <3

  Det var morfar och jag. Det har det alltid varit. Han har lärt mig allt om naturen, djuren och vi har pratat så mycket. Alla hans historier, diskutera nyheter och lösa problem. För han kunde allt!  Och varje morgon skickade han ett sms till mig för att höra hur jag mådde och vad jag skulle syssla med. 

  Visserligen tog processen hela sommaren och på ett plan var vi nog förberedda på det värsta, men hur kan man egentligen någonsin vara förberedd på att förlora någon man älskar?!
  Jag känner en sådan tomhet efter morfar, bedövande tomhet, och den gör saknaden efter mormor så oändligt mycket större.

  Lucia var min och morfars högtid. Varje år när vi drack lusse-kaffe berättade han om när jag var liten och ville att vi skulle lussa, mitt i sommaren. Och sen gick vi där, han i strut av tidningspapper och jag med händerna i position, runt-runt i huset med mormor som publik.
  Det är fortfarande mitt bästa Lucia-minne!

  Du fattas oss, morfar! Älskar dig <3

//Annika