Kasper

  Det finns inget mer fantastiskt än att ha ett älskat husdjur! Och inget värre än ögonblicket då man förlorar det....
  Igår gick vår älskade katt Kasper över regnbågsbron, 18 år och 8 månader gammal, och saknaden är enorm <3
  Han fick ett långt liv som härskare på gården, han var alla råttors skräck. Och han har funnits med i nästan hela mitt och Eriks liv, jag skulle fylla 11 när vi hämtade honom, Erik hade precis fyllt 7.
  Att inte ha katt.... det kan inte stämma, vi har ju "alltid" haft katt!
  Han var en sån liten kattunge, rymdes i handen när vi hämtade hem honom. Men sedan växte han upp till en stor och ståtlig kattkille, till och med veterinären var imponerad när han såg honom.

  Som kattunge ställde han upp på alla lekar, hängde med oss ungar och blev ompysslad av vår gamla hund Raja. Men sen blev han den stora, starka "ensamvargen" som vi minns honom bäst som. Med ena fläcken formad som ett hjärta - han var kärlek <3
  Kel och mys skulle vara på hans villkor och initiativ, maten varieras så han inte blev uttråkad. På vintern låg han och lurpassade på småfåglarna under fågelbordet, då kom den vita pälsen äntligen till pass!
  När vi hämtade hem Muddy var han tuff i början, förklarade att det var han som bestämde. Och hon förstod att eftersom Kasper var en katt, så måste hon också vara det.... han lärde henne både att spinna och kloa :) 
  Vi säger fortfarande Godnatt på kvällen när vi lämnar köket, som vi alltid gjort, och det kommer bli svårt att inte handla kattmat i fortsättningen.
  Men vi vet att han har det bra nu och slipper vara gammal och trött. Kan ge sig ut på upptäcktsfärd, bestämma själv. Och självklart ligger han hos Raja igen, omgiven av blommor, och njuter av solen!

//Annika

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln