Bloggen

Välkommen till bloggen! 
Här ska vi försöka berätta om vad som händer i odlingen, roliga kommentarer, lägga upp bilder m.m. så ofta vi bara hinner. 
Hoppas att ni kommer att gilla vad ni läser!

  Jag tror inte på modern teknik. Åtminstone inte när det kommer till mathantverk.
  Att använda en ”saftmaja” eller följa den numera vanliga metoden; ”pressa-söta-pastörisera”, är ingenting för mig.
  Jag vill att saft ska smaka saft. Precis som när jag var liten. Eller ännu hellre, som när mina föräldrar och morföräldrar var små. Det var därför min morfar provsmakade all saft när jag tog fram mitt recept. Målet var att den skulle smaka som hans mammas.
  När han var nöjd – var jag nöjd!
 
  Saft ska som sagt kokas, i flera steg.
  Hallonen kokas mosiga tillsammans med vatten, för att sen hällas upp på silduk.
  Tålamod, tålamod, saften behöver tid att droppa.
  Sen tillbaks till grytan igen, tillsätta socker och dags för kokning. 10 minuters bubblande medan jag skummar.
  Varmt, ångande, doftande!
  Flaskor ska värmas, korkar kokas. (Ja, ännu en kokning!)
  Hälla upp, kork på.
  Allt är klart. Allt är kokat. Dags att smaka.
  Precis som när jag var liten!

/Annika
Läs hela inlägget »
Det händer mycket på en självplocksdag! Det händer mycket på en självplocksdag!

10 Oktober 2015

04.30
Husse vaknar och tycker att jag också ska gå upp. Jag kravlar mig upp ur korgen, fast det är alldeles för tidigt.

04.36
Frukost. Jippie!

04.40
Husse hämtar tidningen. Jag passar på att göra min morgontoalett. Tar med ett päron när vi går in.

04.45
Äter päron.

04.46
Oj, vad trött jag blev. Måste gå upp och lägga mig igen.

05.30
Mattarnas väckarklocka ringer. Jag försöker att inte lyssna.

05.40
De går på toa. Jag fortsätter sova.

05.47
Nu börjar de klä på sig. Jag kikar med ena ögat.

05.48
”- Kom nu, Muddy!”. Jag tittar skeptiskt på dem, jag är nog fortfarande ganska trött.

05.49
De kan ju inte äta frukost ensamma, bäst att följa med till köket.

05.57
Sitter under köksbordet. Om de tappar något så kan jag inte missa det.

06.00
De tappar ju inget.

06.04
Matte ”tappade” precis en ostbit. Jag älskar henne!

06.15
Lägger mig mitt på köksgolvet så att jag inte ska vara i vägen. Somnar.

06.16
Det var värst vad de springer fram och tillbaka med olika grejor. Alla tycker att jag ska flytta på mig.

06.19
Flyr in i vardagsrummet och gosar ihop mig på mattan. Här borde jag få vara ifred.

07.40
Någon går i ytterdörren. Måste kolla.

07.41
Jaha, det var matte som gick ut. Går tillbaks till min matta.

07.59
Usch, vad de skramlar med termosarna i köket! Går ju knappt att sova till det oljudet.

08.17
Tobbe är här! Tobbe är här! Tobbe är här!

08.20
Tobbe gick igen. Känner mig extremt övergiven.

08.30
Kate och Alice är här!! Mitt liv är fullkomligt igen!!

08.32
Övertalar Alice att klia mig. Vika broschyrer kan hon göra en annan dag.

08.40
Matte sa till Alice att vika broschyrer. Går och sätter mig hos Kate som fixar kaffe.

08.42
Matte kommer med fikabrödet. Behöver det provsmakas? Nähä, inte det.

08.47
Gud, vad tråkigt det är när ingen pratar med en!

08.55
Matte tar på mig tröjan. Känner mig fin!

09.02
Nu börjar de bära ut till bilen. Jag går och sätter mig på min plats, så de inte ska glömma mig hemma.

09.07
Nu åker vi ut.

09.12
Bäst att sniffa över området så ingen har gjort något fuffens här i natt.

09.13
Allt var okej. Skönt.

09.17
Är jag i vägen nu igen?! Jag sitter ju bara här, mitt framför dina fötter.

09.21
Det står en massa bilar längs vägen. Bäst att skälla lite på dem, om det skulle vara några dummingar.

09.22
Nähä! Man får tydligen inte skälla på bilar med självplockare. Sätter mig och surar i kaféet.

09.37
Nu blir jag kopplad och satt vid invägningen. Ja, ja, det är ju nära till kaféet i alla fall. Man måste hålla koll på fikat.

09.52
De går för att öppna grindarna. Jag är så exalterad att jag skakar.

10.00
Kön är jääättelåååång! Det är säkert tre, fyra tusen människor här. Måste försöka hälsa på alla.

10.12
Åh, gud, vad tråkigt det här är! Kan vi inte åka hem nu?!?!

11.03
Den långa kön är borta. Nu fikar de istället. Försöker se extra söt ut.

11.07
En massa barn vill klappa mig. Jag lägger mig på rygg så de lättare ska komma åt min mage.

11.20
Är så trött! Måste försöka sova lite.

11.24
Så många människor att lukta på och så lite tid. Hinner inte sova.

11.37
Kate äter kex. Jag lägger huvudet på sned så jag ska se extra gullig ut. Det fungerade!

11.38
Tuggar snabbt ur munnen. Det kommer plockare med hallon som kanske är till mig.

11.40
Hallon är gott!

11.42
Kate visar barnen hur de ska kasta hallonen till mig. Jag fångar alla!

12.00
Nu har vi haft öppet i flera, flera timmar och ingen har frågat mig om något än. Det står faktiskt ”FRÅGA MIG” på min tröja. Känner mig väldigt förnärmad.

12.14
Kate tar med mig på promenad. Passar på att kissa lite och leta efter smulor.

12.15
Hittade inga smulor.

12.20
Tillbaka på min plats. Så tråkigt!

12.31
Matte bara står i kassan istället för att prata med mig. Känner mig lite övergiven igen. Alice kom förbi och kliade mig bakom örat. Nu känns det bättre.

12.47
Nu börjar det bli kallt. Brrr!

13.01
Matte säger att hallonen är slut. Det bekymrar inte mig, bara det finns fika kvar.

13.30
De sista kunderna fikar. Känns väldigt orättvist att jag inte får nåt.

13.31
Matte släpper loss mig – jiippiiee!

13.33
Vi har så snälla kunder, de ger mig lite av sina kakor!

13.47
Måste leta smulor. Det ser så skräpigt ut om de ligger kvar, bättre om jag äter upp dem.

13.51
Alla smulor borta.

14.02
Hoppar in i bilen, det är dags att åka in.

14.07
Alla bara bär in grejor. Går och hämtar ett päron – jag bär faktiskt också!

14.30
Alla åker hem. Känner mig ensam.

14.32
Somnar mitt på köksgolvet.

15.30
Vaknar och stapplar bort till mattan. Somnar om.

16.30
Är det inte dags för mat nu? Nähä, inte det.

16.43
Men nu då?

16.47
Mat. Äntligen!

16.50
Dags för toalettbestyr. Passar på att ta med ett päron på vägen in.

16.54
Åh, vad jag är trött! Måste sova.

18.03
Va? Släppa in getterna? Ska jag följa med? Ja, ja, jag kommer.

18.07
Oj, vad getterna springer. Jag håller mig på lite avstånd för säkerhets skull.

18.12
Jag kommer snart, ska bara hämta ett päron först.

18.14
Jag älskar päron!

18.16
Måste sova lite till.

19.37
Gör du popcorn?!

19.38
Du vet väl om att popcorn kan vara dåliga? Det är bäst att jag smakar på dem först så inte ni blir sjuka.

19.40
Bara ETT popcorn!?!?

20.00
TV-mys!

20.02
Vänta lite nu! Det där är ju inte tecknat. Jag vill titta på Snobben!

20.03
Okej, jag står väl ut med ert tråkiga program om jag får lite popcorn.

20.04
Popcorn är gott!

22.07
Oj, sov jag?! Jaha, jag ska gå ut och kissa.

22.10
Bäst att ta med ett sista päron in. Man blir inte så mätt av popcorn.

22.17
Springer uppför trappan. Skyndar mig bort till sovrummet. Ja! Korgen står kvar!

22.18
Snurrar flera varv innan jag lägger mig.

22.19
Bäst att slicka rent kanten och gosa till dynan ordentligt.

22.20
God natt!


/Muddy
(Men Annika fick sköta tangenterna)

Läs hela inlägget »

  Det finns många olika sorters impulsköp; Godis, choklad, kläder, skor, smycken, tidningar, skraplotter – listan är oändlig!
  Men för mig är det lite annorlunda. Jag impulsköper djur!

  Nej, jag är inte helt oförberedd när jag hämtar dem. Men det brukar vara så att jag köper dem – via mejl – och sedan slås av tanken: ”Hm, var ska jag ha dem?”.

  Getterna var en chock för hela familjen (även mig). Från att googla ”getter till salu” bara för skojs skull, till att ha bestämt tid för att hämta dem, tog mindre än en vecka. Tur att vi hade boxar i lagården!
  För getterna är ett köp jag aldrig kommer ångra. De är mina älsklingar – och vad vore vi utan våra levande farthinder?!

  Hönsen är det senaste köpet – som dessutom krävde en bilresa till Vetlanda!
  De var inte ett rent impulsköp, vi har pratat om höns i flera år. Men när jag nu hittade den perfekta flocken så var faktiskt inte hönshuset i ordning.
  Nåja, lite snickrande har ingen dött av och nu kluckar de glatt bland sittpinnar och reden.

  Som sagt; det har blivit en del impulsköp genom åren, och fler kommer det sannerligen att bli. Jag kan inte chocka familjen längre – de har redan upplevt allt! ;)

/Annika

Läs hela inlägget »
Etiketter: getter höns snickra

  Självplocket i lördags kommer jag att minnas länge – om jag någonsin kommer kunna glömma det!

  Vi upptäckte några dagar innan att vi hade brist på folk som kunde jobba. Jag och mamma är självskrivna på alla självplock, men sen blev det knepigare.
  Pappa skulle till jobbet den dagen, tjejerna som annars brukar jobba i självplocket kunde alla andra dagar utom just den här lördagen och med en lillebror som precis har flyttat cirka 50 mil för studier kände vi att vi hade en smärre kris på halsen.

  Lösning: Vi panik-sms:ar alla vi kan komma på!

  Tillslut hade vi två killar bland sommarjobbarna som kunde hjälpa oss – Yes! – och vi fortsatte planera i godan ro. Fyra personer som jobbar i självplocket är det ultimata.
  Skönt att allt löste sig!

  Dagen innan fick vi ett sms av den ena: ”Har slagit knäet ur led, kan inte jobba.”.
  Ja, ja, tänkte vi. Vi blir ändå tre som jobbar. Tre är bra. Tre funkar.

  Lördag morgon, en timma innan vi öppnar, kommer jag på att min mobil är avstängd. Jag slår snabbt på den och det tar två sekunder innan det plingar in ett sms: ”Har spytt halva natten, kan inte jobba idag.”.
  Jag svarar; ”Krya på dig!”, som i en dimma. Tänker på alla som har ringt och frågat om självplock – mamma pratar redan för fullt med dem i en annan telefon – och inser plötsligt att vi bara kommer att vara två som jobbar. Två som ska sköta invägning, utvägning och visa ut alla till de olika raderna.
  Två plus två blev tydligen bara två.

  Efter några minuter samlade vi oss, gick igenom allt en extra gång och sedan var det dags att åka ut.
  När jag öppnade grindarna stod det 18 bilar utanför och sedan kom de i en jämn ström under de kommande tre timmarna. Mamma stod i invägningen och jag sprang fram och tillbaka mellan raderna innan det var dags att ställa sig i kassan.
  Antal besökare: drygt 150 stycken!

  Nu i efterhand så vet vi – DET GICK! Vi klarade det på två personer och alla var väldigt förstående.
  Tack för att ni insåg att det tar lite längre tid när man bara är två. Vi skulle aldrig ha klarat det utan er!

  Nu håller vi på och förbereda inför morgondagens självplock. Allt är lugnt. Vi kommer vara fyra som jobbar.
  Hoppas jag…!

/Annika

Läs hela inlägget »
Etiketter: självplock jobba panik

 - Vad arbetar du med?
- Jag är bonde.
- Oj!
Varje gång jag får frågan om vad jag jobbar med så ser alla lika förvånade ut när jag berättar att jag är bonde; ”Bonde? Du? Det trodde jag inte!”, och sen skrattar de lite.

 Visst är jag bonde – stolt ekobonde dessutom! Uppvuxen med köttdjur, har kört traktor sedan jag var liten och nu fast anställd på gården sedan hösten 2012. Mina framtidsplaner har alltid utgått från gården på olika sätt.  Mina käraste ägodelar är kängorna och arbetsjackan med alla fickor, och doften av koskit får mig att minnas när jag mockade i lagården som sexåring.
 Vissa dagar är jag lerig upp till midjan för att jag har jagat får eller getter som inte vill följa med. Eller så står jag ute i hallonlandet och mina händer blir mer och mer rödrosa. Äta får jag ofta göra stående och när jag till slut tar kväll är sängen min bästa vän.

  Men om du träffar mig utanför gården skulle du nog inte kunna gissa mitt yrke!

 Jag byter om när jag ska in till stan och handla. På ICA går jag runt i piratbyxor och ballerinaskor om vädret tillåter. Jag tar en fika och kan säga ”En latte macchiato, tack!” utan att staka mig.
 Ingen tror att jag började dagen med att mata getter.
 Jag sveper in på dansskolan klädd i fluffig underkjol och högklackade skor. Håret i en stram knut och smyckena glittrar på fingrar och i öron.
 Ingen kan ana att jag tidigare på dagen har stått i hallonlandet hela eftermiddagen; hållit ordning på ungdomarna, paketerat och sedan staplat alla askar i kyl och frys innan jag kunde byta om och åka.

  På möten gillar jag att provocera med min klädsel – även bland bönder!
När vi var på årsstämma i två dagar började jag med tajta brallor i skinnimitation och bandana i pannan. Till kvällens festmiddag ändrade jag stil totalt och svepte in i en fluffigt, flickig kjol i 50-talsstil och blomma i håret. Resan avslutades dagen därpå med sammetsbyxor och hängslen i äkta swinganda – om jag haft tid skulle jag dansat charleston i korridorerna!
 Bönderna visste först inte riktigt hur de skulle behandla mig (Hörde jag verkligen hemma i det här sällskapet?), men när jag väl öppnade munnen och la in mina åsikter i diskussionerna insåg de direkt att jag faktiskt var bonde. Men en annorlunda sådan!

 Jag vet att jag är annorlunda i bondevärlden. Att jag är tjej gav mig den stämpeln automatiskt. Men jag vägrar också att ändra mig!
 Bara för att jag ska åka in och hämta delar till traktorn så behöver inte jag ha på mig snickarbyxor och vara oljig upp på armarna. När det är lugnt i hallonlandet kan jag träna min dans utanför tunnlarna utan att det ser konstigt ut. Jag kan få vara alla delar av mig själv utan att någon ska tycka att det är fel!

 När jag ska jobba så kan jag lova att ni ser det på mig: Kängorna, jeansen och ekobonde-tröjan är på, nycklar och pärmar är iordning och mitt hår är flätat på det sätt som jag alltid har det när jag jobbar. Jobbflätan: utan den – inget jobb!

 Som bonde vet jag att jag alltid kommer att få svara på frågor och utsättas för många olika åsikter, och som annorlunda bonde kommer det säkert att bli ännu fler. Men kom an bara! Ställ era frågor. Tyck att jag är annorlunda som lever mitt liv på mitt sätt. Jag kan ändå inte vara någon annan än den jag är.
 För jag är jag!
 En annorlunda bonde!

/Annika


Läs hela inlägget »

  Att jag tycker om bröllop är ingen hemlighet för alla som känner mig! Det finns inget mysigare än att gå på bröllop; lyssna på sångerna, lukta på blommorna, äta gott, dansa och se kärleken som lyser om brudparet. Trots att jag för tillfället är singel och därför går själv på bröllopen, så sitter jag nöjd och njuter av allt som sker runt omkring mig.
  Att vi nu jobbar i en bransch som kan leverera hallon till allt från familjemiddagar till just bröllop är verkligen pricken över i:et för mig! 

  Som kanske några har sett så skrev jag på Facebook för ett tag sedan att jag panikplockade hallon till en stressad brudgum och nu tänkte jag att ni kanske ville höra hela historien!

  Våra grannar har varit tillsammans i sjutton år och har två underbara söner tillsammans! När de flyttade hit för nio år sedan låg den yngsta i magen och vi har sett dem båda växa upp. När killarna fick några år på nacken började de besöka oss med cyklarna i hallonlandet och jag anser att de är våra flitigaste hallonplockare - när de kommer med sin burk så är det bara de absolut finaste hallonen som ska plockas! 

  För några veckor sedan kom nyheten: Äntligen dags för bröllop!
  Mitt i bröllopsyran (jag var direkt igång och pratade lokaler, klänningar och musik m.m.) så kom den försynta frågan: "Skulle vi kunna få plocka lite hallon till efterrätten?".
  Tja, ni kan nog gissa att vi genast svarade JA! JA! JA! Det var ju en självklarhet att de skulle få plocka hallon, vi som känner varandra så väl och har umgåtts under alla de här åren. Men för mig var det också en ynnest: Av alla tänkbara läckerheter som man kan servera på ett bröllop så valde de att avsluta sin middag med våra hallon! 
  En tid bestämdes, dagen före bröllopet, och visst kunde de gå in själva och plocka - vi visste ju om det så det var ingen fara!
  Under fredagen var jag iväg hela dagen, allehanda ärenden skulle uträttas, men vid ett tillfälle slog det mig plötsligt: Hoppas att de är och plockar hallon nu! Väl hemma gjorde jag en koll och ingen visste om det hade plockats hallon, men det hade det säkert.

  Lördagsmorgonen grydde! Vi stod med blinkande ögon och förberedde fikakorgen, ställde fram vågar och kikade upp mot himlen. Jag önskade så att de skulle få vackert väder - fotograferingen skulle ske utomhus! 
  När den första ruschen av självplockare var över och vi sträckte oss efter termosen för en kopp kaffe svängde det in en bil som susade över parkeringen och stannade precis vid tunnlarna. Ut klev brudgummen!
  - Ska inte du vara på ett bröllop nu?, ropade vi och han skakade småskrattande på huvudet. 
  - Ni har inga färdigplockade hallon?
  - Nej, hur så?
  - Vi glömde plocka igår! 
  Nu blev det fart på oss! Jag frågade hur mycket han behövde och när det visade sig att hallonen bara skulle användas som dekoration så visste jag att det skulle gå. Jag kastade mig ut i hallonsnåren med några askar och brudgummen i släptåg. När han hade fyllt en ask och jag två så kände han att det skulle räcka. Snabbt på med lock, Grattis- och Lycka till-rop från oss och så susade bilen iväg igen med en lättare rivstart! 

  Vi stod och log för oss själva medan vi såg efter honom! 
  Vilken tur att vi kunde fixa hallon till dem! 
  Vad roligt att de äntligen skulle gifta sig (och nu är gifta)! 
  Och tänk vad underbart att de dessutom valde att hålla sitt bröllop i hallonets tid!

/Annika 

Läs hela inlägget »

  Vårt hallonland är inte bara vårt. Vi har nämligen ett par grupper med inneboende som samsas med oss om utrymmet - fåglarna! 

  Kråkfamiljen; en äkta kärnfamilj med mamma, pappa och två barn, har nyligen flyttat härifrån. Men under hela sommaren har de suttit på staketet och nyfiket betraktat oss.
  De visste var gränsen gick och höll sig hela tiden utanför tunnlarna - till skillnad från den enorma flocken kajor som gästade oss en kort period. 

  Kajorna nöjde sig inte med att bara titta på tunnlarna, vetskapen om att det fanns hallon där inne blev för mycket för dem och de flög stojande in och ut, lyckligt smaskande på de söta bären! 
  Enda sättet att bli kvitt kajor är att hänga upp ett par döda exemplar på staketet utanför tunnlarna. Sen dröjer det inte många dagar innan de flyttar härifrån - de förstår att här är det farligt att vara kaja! 

  Men kråkfamiljen berörs inte alls av att deras "kusiner" jagas bort. De sätter sig på staketet bredvid den döda kajan, tittar på den, och man kan rikitgt höra hur den säger: "Jaha, här hänger du... Taskigt läge, hörru!"

  Men nu är som sagt kråkorna också utflyttade och vi har bara en grupp med inneboende kvar. Sädesärlorna! De kom hit i början av April och kommer stanna här ända tills det är dags att flytta söderut. 
  De har byggt sina bon här, lagt sina ägg och kläckt sina ungar. Ungarna som nu har växt upp till självständiga tonåringar och skuttar runt sina föräldrar i större och större cirklar. 
  Sädesärlorna får gärna flyga in och ut ur tunnlarna. De struntar i hallonen och äter bara skadeinsekterna. Det är därför de är våra favoritfåglar! 

  När det är dags att flytta i höst kommer ungarna att bära med sig den här platsen som sitt hem och nästa år kommer de tillbaka. Stärkta och fyllda av nyfiken förväntan! Och vi kommer att vänta på dem, ta emot dem med öppna armar. För de är ju våra sädesärlor. Våra alldeles egna halloninneboende! 

/Annika

Läs hela inlägget »

  Vårt hallonland är en enda stor smältdegel! Här finns alla tänkbara personer i olika åldrar, med olika etniciteter, olika religioner etc. Alla med olika livserfarenheter och mål inför framtiden. Personer som kanske inte skulle ha pratat med varandra om det inte var för att de nu samarbetar mot samma mål: plocka så fina hallon som möjligt! 
  Det enda vi begär av våra plockare (förutom att de måste vara minst 15 år gamla) är: god handhygien, trevligt uppförande mot varandra och att de plockar fina bär! Resten spelar ingen roll - alla är välkomna! 

  Genom detta har vi lärt oss vad hallon heter på persiska, att projektarbeten på handelsprogrammet är "skitsvåra", att det inte är jättekul att cykla hem i regnet och mycket, mycket mer! Dessutom har det blivit ett och annat kärlekspar genom åren - hallon verkar inbjuda till flört! - och det gör inte plockningen mindre spännande! 

  Vi är så tacksamma för alla våra plockare: de som har plockat, de som plockar just nu och de som kommer plocka i framtiden! 
  Tack för att ni finns!

/Annika

Läs hela inlägget »

   Fredag! Fredagsmys... 

  För oss betydde fredagen en specialplockning till en bröllopsfest på Forshems Gästgiveri imorgon. 25 askar finbär var beställt och man blir så där mysigt nöjd när man ser resultatet! Vetskapen om att ett lyckligt brudpar ska äta av dem imorgon på sitt livs lyckligaste dag gör att den här dagen blev ännu bättre! 

  Just nu pågår de sista förberedelserna inför årets första självplock imorgon! Snart är det dags...! 

/Annika
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: fredagsmys bröllop
Lycklig hund!